Olle Elgenmark föddes 1936 i Stockholm och fick också där sin musikaliska utbildning. Redan före tiden vid Musikhögskolan i Stockholm och under åren där studerade Elgenmark harmonilära (i praktiken också kompositionsstudier) för Henry Lindroth (1910–1993) och orgel för Alf Linder (1907–1983). I synnerhet Lindroth kom att betyda mycket för Elgenmarks utveckling som tonsättare. Efter avslutade examina vid Musikhögskolan var Elgenmark några år organist i Hjorthagskyrkan i Stockholm innan han 1968 utnämndes till organist i S:t Matteus kyrka i Norrköping, en tjänst han innehade fram till sin pensionering 2001.

            Som tonåring besökte Elgenmark ofta flera av Stockholms innerstadskyrkor för att där lyssna på olika organister och deras spel. Dessa tillfällen var i hög grad lärorika och inspirerande för honom. Inte minst Otto Olsson i Gustaf Vasa kyrka blev en stor förebild och inspiration för Elgenmark.

             Tidigt kom Elgenmark att i första hand uppskatta romantikens klangspråk och estetik. Han blev dessa ideal trogen hela livet, något som sällan accepterades under 50-, 60- och 70-talen då fortfarande modernism i olika skepnader ansågs vara det enda gångbara. Bland de tonsättare han ofta nämnde som inspirationskällor och förebilder fanns Charles-Marie Widor, Alexandre Guilmant, Edward Elgar, Herbert Howells, Sigfrid Karg-Elert, Oskar Lindberg och inte minst den ovan nämnde Otto Olsson.

              En särskild förkärlek hade Elgenmark för den engelska orgelkonsten, både vad gäller orglar och repertoar. Detta märks bland annat i att han påfallande ofta använde sig av engelska registernamn och manualanvisningar samt i en del fall angav verkens titlar på engelska.

                 Elgenmark komponerade i stort sett oavbrutet från sena tonåren till sin död 2016. Huvudsakligen blev det verk för kyrkligt bruk såsom solosånger, körverk och det storslagna juloratoriet, därtill sex orgelsymfonier samt en större mängd koralbearbetningar för orgel solo.  Vid sin bortgång hade han flera nya projekt under utarbetande, bland annat två orgelsymfonier.   (Ur förordet till Runa Nototexts notutgåva 2019)